Historik om Ölänningen 2
Fastigheten Ölänningen 2, på Solbergsvägen i Mariehäll, består av ett mindre flerfamiljshus från 1937. Det uppfördes av Elof Larsson och rymde ursprungligen en lägenhet för den egna familjen samt bostäder för ytterligare sex familjer.
Under åren har fastigheten bytt ägare några gånger och även byggts om, senast 1988–1990. År 2004 övertog Micasa Fastigheter i Stockholm AB ägande och förvaltning och idag används Ölänningen för stödboende av Bromma stadsdelsförvaltning.
Huset i kvarteret Ölänningen är ett tvåvånings stenhus med sadeltak och putsade fasader utan yttre dekorativa inslag. Dess släta karaktär är typisk för det sena trettiotalets anspråkslösa arkitektur. Arkitekt var troligen Erik Arlon, som svarade för många hus i Västerort redan på 1910- och 1920-talen. Liknande byggnader uppfördes vid samma tid i grannkvarteren medan det på andra sidan Solbergsvägen ligger några bevarade snickarglädjevillor från 1900-talets början.
År 1781 förvärvade garvaren och fabrikören Melchior Eichorn ett torp på Bällsta gårds ägor och lät påbörja bygget av en gård invid Bällstaviken. Den gavs namnet Mariehäll efter hustrun Maria, som var den som fullföljde bygget efter makens död. Redan 1782 förekommer namnet på en karta över trakten. Till Mariehäll hörde även ett brännvinsbränneri. Mariehälls gård byggdes norr om Bällstavägen. Bällsta gårds ägor fortsatte söder om vägen där torpet och sedermera gården Kratsboda låg, och där idag kvarteret Ölänningen återfinns.
På 1880-talet började delar av gårdarnas ägor att avsöndras för olika industrietableringar och mot slutet av seklet för styckning av villatomter. Den första industrin som anlades var ett tegelbruk, som följdes av bland annat Forsells filthattfabrik som en tid var Brommas största företag men vars lokaler sedan rymde en cigarrfabrik, Fredfors maskinremsfabrik, 1903 Andersson & Björcks skofabrik och 1907 Archimedes som utvecklade båtmotorer.
Exploateringen av mark för småhusbebyggelse skedde snabbt och utan någon planläggning eller kommunal kontroll, vilket orsakade såväl sanitära som sociala problem. Avloppsledningar, gatubeläggning, brandväsen liksom gatubelysning saknades helt från början.
År 1908 bildades genom beslut av Kungl. Maj:t Mariehälls municipalsamhälle, för att råda bot på missförhållandena och 1916 inkorporerades stadsdelen med Stockholm. Som skäl angavs ”att samhället genom en hänsynslös byggnadsspekulation kommit i olidligt tillstånd”.
1932 upprättades en första stadsplan och först med den fastställdes officiellt gatu- och kvartersnamn, även om många hade använts sedan långt tillbaka. De tidigare två gatorna Sol- och Bergsvägen slogs samman till Solbergsvägen. Det nya namnet skulle påminna om byggmästaren J P Sohlberg, som bodde vid gatan och hade bidragit mycket till stadsdelens utveckling.
Huset i kvarteret Ölänningen uppfördes 1937 men detaljplanen för området, som föreskrev fristående villor och mindre flerfamiljshus, fastställdes först 1939.
Kratsbodakvarteren karaktäriseras av ett oregelbundet gatunät och kuperad terräng. Det mesta av den tidiga bebyggelsen med stora hyresvillor och arbetarbostadshus, byggda för arbetarna vid traktens industrier, har försvunnit och under 1960-, 70- och 80-tal ersatts av nya flerfamiljshus.