Livserfarenhet måste man leva sig till

På raska ben går hon upp för den stillastående rulltrappan som leder upp från riksdagens entréplan. Nästan oförskämt opåverkad av den branta stigningen öppnar hon dörrarna med sitt nyckelkort och leder oss rakt in i hjärtat av svensk politik.

– Enligt en stor global studie är svenskarna fördomsfulla när det kommer till synen på årsrika och det måste vi göra någonting åt. Sverige ska inte ligga i botten, säger Barbro Westerholm och visar fotografen var hennes plats vid sammanträden i plenisalen är.

Hon har sett Sverige förändras under sin livstid och hon har själv varit med och påverkat utvecklingen. Först som läkare och professor där hon var med och fick igenom p-pillret som preventivmedel för kvinnor. Därefter som chef för Socialstyrelsen där hon drev igenom att homosexualitet inte längre skulle klassas som psykisk sjukdom. Med erfarenheten från ordförandeposten på Sveriges Pensionärsförbund låg hon bakom lagen mot åldersdiskriminering 2013. Under två omgångar har hon varit riksdagsledamot. Nu senast sedan 2006.

– I den bästa av världar skulle riksdagens sammansättning representera befolkningens sammansättning. Om så var fallet skulle riksdagen bestå av 26 procent årssrika - inte som dagens knappa två procent, säger Barbro Westerholm och syftar till de 6 riksdagskollegorna som har passerat 65 år.

Så varför saknas det äldre inom politiken?
Barbro tror att det kan bero på att det är tidskrävande att ha ett förtroendeuppdrag. I lokalpolitiken finns det betydligt fler årsrika än inom rikspolitiken. Kanske för att det inte krävs att man reser i samma utsträckning och måste vara hemifrån så mycket som det innebär. Men faktum är att det oftast är än svårare för yngre att kombinera politik med familjeliv och vardagspussel – vilket borde kunna öppna dörrar för fler.

Tillsammans med före detta talman och riksdagsledamot Björn Von Sydow har Barbro studerat forskning om livserfarenhet. Vad betyder egentligen livserfarenhet och går det att beräkna hur mycket ett samhälle förlorar när livserfarna försvinner från arbetslivet?

I Sverige finns det inte så mycket forskning i ämnet – desto mer finns utomlands.

– Vår slutsats blev att livserfarna personer är bättre på att lösa komplicerade problem och komplicerade konflikter. Livserfarenhet kan du faktiskt bara leva dig till – inte läsa dig till, säger Barbro.

Att ha fler årsrika inom rikspolitiken är viktigt inte bara för de frågor som gäller dem själva utan för frågor om miljö och utbildning – faktiskt när det gäller de flesta frågorna.

– När man tittar framåt är det bra att även titta i backspegeln. Min generation var med och upplevde de politiska beslut som togs då. Vi kan förklara det som inte framgår i de snävt nedtecknade besluten – hur saker hängde ihop och hur vi resonerade kring det.

Den som vill ska få jobba

Att själv trappa ner och gå i pension är det inte tal om. Hjärtefrågan just nu är höjning av åldersgränsen för rätten att vara kvar i arbetslivet. För den som vill och kan. Hon sitter med i en delegation som har till uppgift att undersöka tillgången för samhället av de som väljer att stanna i arbetslivet. Hon efterlyser forskning som kunde visa vad det betyder för den enskilde, för företaget och för samhället.

En annan sak hon vill göra är att gå igenom lagstiftningen och klargöra hur lagen mot åldersdiskriminering slår mot verkligheten. Lagen, som kom 2013, innebär att de befintliga åldersgränserna i alla lagar ska fortsatt gälla, och att det endast är ny lagstiftning som ska ta hänsyn till den nya lagen.

– Detta måste ju så klart ses över. Idag skiljer det sig vad du får för hjälp om du får en stroke innan och efter 65 år fyllda. När det gäller mammografi och scanning av livmoderhalscancer så bestämdes det för länge sedan att detta bara ska göras upp till 74 års ålder, men cancer fortsätter att uppträda efter 74 år och jag hävdar att det är åldersdiskriminering, säger Barbro.

Under åren som chef för Socialstyrelsen jobbade hon mycket med jämställdhet mellan kvinnor och män. Hon upplever att det finns en bakomliggande omedvetenhet både när det gäller jämställdhetsfrågor och ålderism. Ett exempel är när Socialstyrelsen på 70-talet tittade på vilka läkemedelspreparat män och kvinnor fick utskrivna av sina läkare.

– Vi och läkarna var lika förvånade över resultatet, som visade att kvinnor fick gamla preparat och män fick nya. Det här var någonting som bara gjordes utan att man tänkte på det – och lite så är det även med ålderism. Man märker det inte alltid.

Många vill bo kvar

Ett annat projekt som Barbro jobbat med är äldreboendeplaneringen, som är ett styrdokument för bland annat Micasas verksamhet. När hon studerade bostadsmarknaden mötte hon många som inte alls var intresserade av att flytta utan prompt ville bo kvar i sin gamla bostad tills det var dags att ”lägga näsan i vädret”. Men med alla de nya lösningar på det moderna ålderdomshemmet som har tagits fram runt om i Sveriges så finns det många alternativ. Hittills har hon inte hört talas om någon som blivit missnöjd.

– Tvärt om – många säger “vilket nytt liv jag fick”!! Eftersom vi lever längre idag än vi gjorde för 100 år sedan, så måste man våga tänka på hur man vill bo om 10–20 år – när man är mycket årsrik och inte alls lika pigg som idag.

Hon vill också slå ett slag för bostadsbidraget.

– Många vill inte ta emot bidrag utan ser en stolthet i att klara sig själv. Men bostadsbidrag är inget bidrag utan en del av pensionssystemet. Det är ett sätt att räkna upp pensionen till dagens nivåer, säger Barbro.

Har du nånsin känt dig åldersdiskriminerad?

– Inte nu. Istället drar jag fördel av det. Tänk om jag bara hade varit näst äldst i riksdagen, då hade jag inte varit lika intressant att intervjua och jag hade inte fått lika stort utrymme att prata om mina hjärtefrågor, säger Barbro och skrattar stort.